Tisdag 19:e jan. 2010
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/8458915.stm)
Det har varit en hektisk dag här på Baptist Haiti Mission-sjukhuset där jag verkar som en del av ett mångkunnigt hjälpteam som anlände förra fredagen. Sjukhuset är ett av få som överlevde jordbävningen. Nyheten sprids att sjukhuset är öppet och att utländska läkare och kirurger bistår patienterna. Sjukhusets resurser fortsätter sträckas till dess yttersta och personalen måste göra svåra val och prioriteringar både när det gäller levande och döda.
Vi har tvingats gräva en massgrav för patienter som dött och som inte har någon familj som kan hämta deras kroppar – förmodligen har resten av familjen dött i jordbävningen. Lukten av död finns överallt, något jag aldrig tidigare behövt hantera.
När det gäller de skadade måste vi låta patienter vänta som i normala fall skulle varit högprioriterade fall eftersom andra patienter kommer in utan förvarning i kritiskt tillstånd. Man säger att de fortfarande gräver fram kroppar ur rasmassorna, även efter sex dagar.
Situationen på sjukhuset är extremt pressad och sjukhuset har varit nära att få slut på mediciner och matriel, diesel till reservgeneratorerna och vatten. Det kan bara beskrivas som ett mirakel hur dessa behov mötts och möts i sista stund. En lastbil kom fullastad med mer mediciner och utrustning just som det sista gipset användes till ett benbrott. Någon kom med diesel när reservgeneratorn som driver hela sjukhuset gick på de sista decilitrarna och just när sjukhuset meddelade att vattnet var slut fick vi igång det reservvattenverk vi tagit med!
Trots allt finns det leenden av hopp. En man tog tag i mig när jag vandrade genom en av avdelningarna med min kamera och insisterade på att jag skulle ta ett foto på hans son som, efter att ha blivit opererad av HCJB:s medicinska team, kommer att överleva. På samma avdelning ledde en haitisk sjukhuspräst patienterna i bön och psalmsång. Det var överväldigande att uppleva atmosfären av frid som sänkte sig över denna avdelning mitt bland sådant oerhört lidande.
Estima Yonel är en annan person med ett stort leende på sina läppar. Som 12-årig fåraherde vandrade Estima hemåt nerför berget när jordbävningen slog till. Stenbumlingar kom farande nerför bergssluttningen och hans ben och arm krossades. Kirurgerna arbetade sent in på natten för att rädda honom. Hans bror och syster sitter vid hans sida med lika stora leenden på sina läppar.